Mount Kinabalu 4095.2 upp!

Puuuuuuuuuuuuust!

Nu ligger vi i en varm hotellsäng och återhämtar oss från två dagars hårt klättrande. Det har varit riktigt jobbigt!

Allt började igår kl 07:30 då vi blev hämtade på hotellet för färd mot berget. Vi fick skjuts till en naturpark på 1900 meters höjd därefter var det dags att börja vandra till fots. Första dagen skulle vi ta oss 6 km och upp till 3200 meters höjd där vi skulle övernatta. Vi märkte tidigt av att vi var på hög höjd då hjärtat slog väldigt fort av minsta lilla trappsteg. Vi började vandringen med raska friska steg men ganska snabbt tog flåset slut och vi började räkna ner varje meter på väg mot målet.


Stundtals var det riktigt brant och det gjorde inte så mycket att berget var insvept i moln då allt fokus låg på att sätta höger fot framför vänster och pricka mitten på de stenar som förde oss uppåt mot högre höjder.


Efter fem tunga timmar nådde vi vårt dagsmål på 3272 meters höjd. Den sista kilomtern var extra jobbig då vårt vatten tagit slut. Den tunna luften och vätskebristen gjorde att vi var helt utmattade när vi anlände till Laban Rata där vi skulle spendera "natten".

Laban Rata är ett stort vandrarhem utan värme och varmt vatten där man sover i våningssängar av tältsängskvalitet. Planen var att vi skulle gå upp kl 02 för att äta frukost och därefter ge oss iväg mot toppen. Det var svårt att sova och vi märkte av att vi var på hög höjd då våra kroppar protesterade med huvudvärk och illamående. Efter ett par timmars dålig sömn klev vi upp och klädde på oss alla kläder vi släpat med oss då det endast var ett par grader över nollsträcket. I becksvart mörker med endast pannlampor och vår guide som hjälp började vi röra oss upp mot toppen 4095.2 meter upp. Det var 2.5 km som skulle avverkas och vid ett flertal tillfällen fick vi dra oss fram med ett tjockt rep för att komma upp. Det var verkligen ansträngande, den sista halvtimman var det tjugo myrsteg, stanna för tio djupa andetag, tjugo nya myrsteg osv som gällde för att inte tuppa av. Men vi klarade det och tog oss hela vägen upp! En av oss lite mer trött och mosig än den andre...

Vi fick se en vacker soluppgång och i och med att mörkret försvann blev det även tydligt hur högt upp vi var och vilka stup vi faktiskt passerat lyckligt ovetandes.

 

Efter att beundrat utsikten var det bara till att traska de 8,5 km tillbaka till naturparken. Vissa partier var som sagt väldigt branta så det gällde att ha koll på vart man satte fötterna, men vi klarade oss ner utan stukade fötter eller andra större skador (Mattias har ett skavsår på stortån som gör vääääldigt ont). Vi är något mörbultade och väntar rejäl träningsvärk imorgon men vi överlevde och är allt lite stolta över oss själva. Bitvis var det otroligt jobbigt men med hjälp av vårt snickersförråd (som efter berget ät helt slut) och genom att peppa varandra gick det på det stora hela ändå bra.

 

Väl tillbaka på hotellet togs årets skönaste dusch innan vi stupade vi i säng. Vi tog oss ut en kortare sväng på kvällen för en obeskrivligt god pizza!

 

Nu skall vi sova riktigt gott och länge!

 

Kram

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0