Även kinesiska tanter snarkar
Vi fick nästan lite panik när vi kom till den norra järnvägsstationen i Chengdu. Det kryllade av kineser vart man än kollade. Vi har ju förstått att det bor många människor i det här landet men nu sprang, satt, stod och låg de precis överallt! Vi som hade planerat en lugn middag på KFC innan avgång fick inte ens plats inne på den stora restaurangen utan fick sitta utanför på våra väskor och äta medan vi blev utstirrade och granskade av de andra resenärerna.
När vi väl hittat vårt tåg och kommit ombord släppte lite av nervositeten. Det var inte världens lyxigaste, det påminde om svenska liggvagnar fast med fyra sängar istället för sex (vilket innebar att till och med vi kunde sitta upprätt på översta slafen!). Våra medpassagerare var två snälla tanter och tio minuter efter att tåget börjat rulla trugade en av dem på oss en chokladbit, tråkigt nog kunde ingen av dem ett enda ord på engelska vilket gjorde det svårt att tacka för sig. Lite förvirrade av denna generositet bjöd vi tillbaks på en banan och en clementin (vi hade vid färdkostinhandlandet inte planerat in att man skulle byta gåvor). Hon åt glatt upp bananen och vi hann inte mer än att spela en omgång M.I.G. innan hon bjöd oss på varsinn stor kaka. Vi försökte nöja oss med att dela på en men det gick verkligen inte för sig. När vi satt och spelade och mumsade på den extremt torra och smuliga kakan kom plötsligen ett minitetra med mjölk flygandes. När vi frågande tittade på henne visade hon glatt upp att hon tagit med sig tre och det var ju allt för många för henne och hennes vän.
När vi väl hittat vårt tåg och kommit ombord släppte lite av nervositeten. Det var inte världens lyxigaste, det påminde om svenska liggvagnar fast med fyra sängar istället för sex (vilket innebar att till och med vi kunde sitta upprätt på översta slafen!). Våra medpassagerare var två snälla tanter och tio minuter efter att tåget börjat rulla trugade en av dem på oss en chokladbit, tråkigt nog kunde ingen av dem ett enda ord på engelska vilket gjorde det svårt att tacka för sig. Lite förvirrade av denna generositet bjöd vi tillbaks på en banan och en clementin (vi hade vid färdkostinhandlandet inte planerat in att man skulle byta gåvor). Hon åt glatt upp bananen och vi hann inte mer än att spela en omgång M.I.G. innan hon bjöd oss på varsinn stor kaka. Vi försökte nöja oss med att dela på en men det gick verkligen inte för sig. När vi satt och spelade och mumsade på den extremt torra och smuliga kakan kom plötsligen ett minitetra med mjölk flygandes. När vi frågande tittade på henne visade hon glatt upp att hon tagit med sig tre och det var ju allt för många för henne och hennes vän.
Den ljumma, gräddiga mjölken passade bra till kakan men vi hade inget direkt att bjuda tillbaks med så utbytet av presenter slutade där.
Vi har pratat en del om vad vi saknar hemifrån och oftast är det olika maträtter eller bara vetskapen om vad man faktiskt äter som man längtar efter. Toaletter är också något som inte riktigt fungerar på samma sätt som hemma. Ofta får man leta reda på något fint köpcentrum för att eventuellt kunna hitta en riktig toalett och inte bara ett hål att huka sig över. Efter två veckor i Kina börjar vi dock vänja oss vid dessa hål i backen och insikten att endast ett stinkande rum enligt nedan finns att tillgå vid 18 timmars tågresa är liksom inte längre några problem.
Vi har pratat en del om vad vi saknar hemifrån och oftast är det olika maträtter eller bara vetskapen om vad man faktiskt äter som man längtar efter. Toaletter är också något som inte riktigt fungerar på samma sätt som hemma. Ofta får man leta reda på något fint köpcentrum för att eventuellt kunna hitta en riktig toalett och inte bara ett hål att huka sig över. Efter två veckor i Kina börjar vi dock vänja oss vid dessa hål i backen och insikten att endast ett stinkande rum enligt nedan finns att tillgå vid 18 timmars tågresa är liksom inte längre några problem.
Med kakor, mjölk och frukt i magen vaggades vi till ro av det rytmiska dunkade mot tågrälsen och en av tanternas djupa snarkningar. Vi lade oss med våra böcker och fick sova någorlunda gott ända till klockan 05.00 då tanterna tydligen skulle lämna oss. Nu är kineser inte ett folk av det tystare slaget utan pratar man med någon så gör man det fullt ut, viskningar eller en lite mer lågmäld samtalston är inget vi hittills stött på. Inte heller är detta något att ta till klockan 05 på morgonen med två blondisar sovandes alldeles intill, nejnej, högt pratas det och slamras med packning. Tillslut kom de sig dock iväg och vi blev kvar själva i vår hytt och kunde sova vidare.
När vi några timmar senare vaknade igen började vi fundera på hur vi skulle veta när vi skulle gå av, inte en kotte på tåget pratade engelska så det gick inte att få någon hjälp av personalen. Våra biljetter hade konduktören tagit vid resans start och i utbyte gett oss ett plastkort. Vad detta plastkort skulle användas till hade vi ingen aning om, vi fick självklart en kinesisk förklaring men den var så att säga inte så mycket att ha. Med hjälp av att gestikulera med tanterna tidigare hade vi i alla fall förstått att vi inte skulle kasta ut kortet genom fönstret. Efter fruktfrukost kom en konduktör tillbaka med våra biljetter och tog plastkorten åter, vi tolkade detta som ett säkert tecken på att nästa station var vårt mål. Det visade sig vara rätt och nu är vi i Anshun!
Efter en tiominuters taxiresa från tågstationen och sju kronor fattigare kom vi till vårt hotell. Inte heller i Anshun är de så mycket för det här med engelska men tack vare äversättningsprogram på internet lyckades vi checka in och dessutom boka morgondagens utflykt till Huangguoshu waterfalls samt Longgong caves. Det tog en stund men det gick!
Vi har varit lite trötta idag och därmed inte tagit oss för alltför mycket. Vi tog en promenad genom staden och insåg rätt snabbt att vi är väldigt speciella här. Stora ögon, viskningar och fniss följde oss vart vi än gick. När vi åt lunch kom personalen fram och frågade om de fick ta kort, visst tänkte vi och reste oss upp, detta möttes av förtjusta rop och skratt! De hade tydligen missat hur otroligt långa vi var vilket de genast fann enormt fascinerande, att mäta sig med Mattias och konstatera att de bara nådde till bröstet gjorde garanterat deras dag.
Efter en tiominuters taxiresa från tågstationen och sju kronor fattigare kom vi till vårt hotell. Inte heller i Anshun är de så mycket för det här med engelska men tack vare äversättningsprogram på internet lyckades vi checka in och dessutom boka morgondagens utflykt till Huangguoshu waterfalls samt Longgong caves. Det tog en stund men det gick!
Vi har varit lite trötta idag och därmed inte tagit oss för alltför mycket. Vi tog en promenad genom staden och insåg rätt snabbt att vi är väldigt speciella här. Stora ögon, viskningar och fniss följde oss vart vi än gick. När vi åt lunch kom personalen fram och frågade om de fick ta kort, visst tänkte vi och reste oss upp, detta möttes av förtjusta rop och skratt! De hade tydligen missat hur otroligt långa vi var vilket de genast fann enormt fascinerande, att mäta sig med Mattias och konstatera att de bara nådde till bröstet gjorde garanterat deras dag.
För att undvika hopplöst letande efter ätbar mat tar vi den enkla utvägen ikväll och kör på nudlar på hotellrummet.
Hoppas att ni njuter av era goda lördagsmiddager där hemma!
Puss och kram
Kommentarer
Trackback
