På hästtur i Patagonien
Nu är vi tillbaka i civilisationen från vårt äventyr i Patagoniens ödemark! Inget internet, ingen cola zero och inte heller någon mottagning på mobilen gjorde oss helt isolerade under fyra dygn. Detta är också en förklaring till det klena bloggandet på sistone. Men nu är vi åter bland folk och vägguttag som är kompatibla med datorn.
Vi hade planerat en fyra dagar lång tur till häst och tält men då vädergudarna inte riktigt var på camparnas sida blev det något ändrade planer. I och med att vi satte våra fötter i Bariloche sjönk temperaturen från 34 grader och strålande sol till 15 grader, snålblåst och regn, kanske inte riktigt vad vi hoppats på. Tre nätter i tält kortades därför ner till endast en och därefter ersattes tältduken av väggar och tak på en estancia (Argentinas motsvarighet till Amerikas rancher) de följande två nätterna. Det kändes ju såklart lite trist att det inte skulle bli som vi hoppats och planerat men med isvindar som gjorde oss båda kalla ända in i märgen kändes det ändå som att vår arrangör Ariane försökte göra det bästa av situationen.
Äventyret började med en nästan fyra timmar lång bilfärd rätt ut i ingenstans. De sista tre timmarna mötte vi inte många bilar. Det är svårt att förklara och sätta ord på hur liten man känner sig i detta enorma landskap, det är berg och stäppmark så långt ögat kan nå. Passerar man över ett berg fortsätter den karga naturen på precis samma vis även där. En del kossor, får och hästar strövar fritt men i övrigt är det ett öde landskap. Djurskelett ser man här och var som en liten påminnelse om det tuffa klimat som råder med torka och rovdjur.
De första djuren vi stötte på var dock Arianes tre hundar som skulle göra oss sällskap de närmsta fyra dygnen. Kristina blev så klart överförtjust och tog varje chans att gosa med dem.
När vi efter många timmar på dammiga vägar kom fram till den unge tystlåtne gauchon Saol som skulle förse oss med hästar blev Kristina än gladare. Hästarna som kopojkarna har här nere är halvvilda och springer fritt men så fort de får en rem över halsen blir de extremt tama och man kan lämna dem utan uppsyn utan att de tar ett steg.
Första dagen red vi genom det majestätiska landskapet plågade av kyla och blåst. Mitt uppe i bland bergen dök det med jämna mellanrum upp gröna betesmarker som man inte hade kunnat gissa att de fanns där och vid en av dessa slog vi läger för natten.
Vi slog upp tält, byggde liggunderlag av sadelfiltar och fårskinn, Saol tände en lägereld. Ganska snart så drev elden med lite hjälp av öl och vin den mesta av kylan ur våra kroppar. Vi grillade chorizo och kött som vi åt med sallad och bröd. Efter en lång dag smakade det helt fantastiskt.
Efter middagen gick vi ut och tittade på stjärnorna. Vi har aldrig sett så många stjärnor i våra liv. Man kunde inte bara se de vanliga starka stjärnorna utan även vintergatans myller kunde urskiljas i den kalla klara natten. Glada och trötta kröp vi ner i våra sovsäckar för att njuta av en skön natts sömn.
Tyvärr blev priset för den stjärnklara natten högt. Vinden tilltog och temperaturen kröp ner till 5 grader uppskattningsvis. Fårskinn och filtar visade sig inte vara helt bekvämt för våra bortskämda kroppar så sömnen blev ganska kass. Att Kristina var tvungen att gå ut i mörket för att slå en liten drill mitt i natten men abrupt fick avbryta kisseriet på grund av ett par okända lysande röda ögon från skogen gjorde inte sömnen bättre direkt. (Tydligen var det dock inget mer skrämmande än en liten hare enligt gauchon...) Vi har censurerat korten från dagen efter då påsar över (inte bara under!) ögonen inte är så snyggt.
När tältnatten äntligen var till ända stod en dag full av ridning på schemat! Vi stannade för lunch i en dal där det var något sånär vindstilla och trots att vi bara några timmar tidigare ätit frukost smakade det otroligt gott med mat igen.
Efter lunchen red vi mot gauchon Saols kossor som behövde flyttas till nytt bete och räknas in. Då det är vanligt med stölder av djur eller att kossorna "kommer ifrån varandra" vill man hålla koll på dom och räknar därför antalet så gott som varje dag. Vår första uppgift blev att fösa ihop kossorna och sen förflytta hela skocken en bit. Något som i teorin inte verkade särskilt svårt men i praktiken var lite värre. Mattias som hittills i sitt liv endast tagit ett fåtal travsteg till häst skulle nu galoppera i full fart och samtidigt hålla koll på otaliga kreatur. Det gick sådär. Men galopperade gjorde han, visserligen något studsande och krampaktigt hållandes i sadeln, men galopp var det! Kossorna blev tillslut flyttade och efter många om och men också räknade. Det där med att fösa kor var riktigt roligt om än otroligt svårt. Man kan väl säga att gauchon inte var särskilt imponerad av oss.
Efter över ett dygn ute i vildmarken var det väldigt skönt att på kvällen komma till estancian, ta en dusch, äta middag utan fyra lager kläder på kroppen och framförallt sova i en säng. En natt i tält räckte gott och väl för vår del. Estancian ägdes av en kvinna vid namn Cristina, otroligt söt och omtänksam och gjorde allt för att vi skulle känna oss välkomna och ha det bra. Hon pratade dock inte ett enda ord engelska vilket gjorde det lite svårt att kommunicera då ingen av oss två kan spanska. På estancian arbetade även en herre på 80+ som en kväll stolt visade upp sitt finaste festbälte och inte var särskilt svårövertalad att ställa upp på kort bredvid den låga blonda turisten.
De följande två dagarna gjorde vi dagsutflykter till häst och återvände därefter till estancian. Rumpor, insidor lår och vader gjorde sig alla påminda och våra kroppar var allmänt trötta av all frisk luft och fysisk aktivitet. Mattias fick under sista dagen riktigt bra koll på galoppen och vågade släppa taget om sadeln och bara "flyta med".
Arianes hundar var som sagt med hela tiden och under en av våra ridturer lyckades den ena vovven fånga ett bältdjur, något som dagens gaucho Alfredo tyckte var himla bra! Han lade beslag på bältdjuret, skar av halsen, tog ut inälvorna och satte fast kadavret i sadeln för att sen äta upp härligheten dagen därpå. Det var enligt honom väldigt gott kött, som en liten gris fast än bättre. Vi sa nej tack.
Trots att vädret var i kyligaste laget blev vårt hästäventyr väldigt bra! Vi fick rida precis så mycket vi orkade med i ett landskap som gjorde att det kändes som att vi var med i en film, mysa vid en lägereld och bo på en estancia som var allt annat än turistig. Det enda som var tråkigt var att sista dagen behöva säga hejdå till de söta hundarna, dom är saknade!
Med detta tackar Dr Livingstone och Big Smile för att ni tagit er tid att läsa det längsta bloginlägget någonsin, härnäst står Mendoza med vindrickande och ännu mer hästar på schemat! Yiiihaaa!
Kommentarer
Postat av: sandrah
Åhhh vad härligt det ser ut!!! Avis givetvis. Ha det fortsatt toppen!! Saknar er här hemma o ser fram emot er hemkomst o fler bilder o historier! PUSS O KRAM TILL ER!!
Postat av: IngaLill Karlström
Vilket äventyr ni är på! Ni tar verkligen vara på varje stund. Önskar er fortsatta härliga upplevelser, och tack för att vi får dela dem med er. Stor kram från Karlströms i Karlströmstrakter
Trackback
