Under två dagars tid har vi utforskat vattenfallen vid Iguazu. De ligger vid den sydamerikanska motsvarigheten till skandinaviens treriksrös där Brasilien, Argentina och Paraguay möts. Istället för ha en lite stenhög som visar att länderna möts finns här världens största samling av vattenfall.
Fallen kan beskådas både från den argentinska och den brasilianska sidan. Vi började i Argentina och Puerto Iguazu där vi bodde på ett jättemysigt hotell (Jasy). Hotellet bestod av en radhuslänga med tio rum/hus. När vi först klev in blev vi lite förskräckta då vi trodde att vi av misstag bokat in oss i en sovsal och skulle tvingas dela rum med främlingar, men receptionisten lugnade oss och sa att det bara var vi som skulle bo i huset. Fju! På grund av försening från Buenos Aires valde vi att inte stressa iväg till fallen den första kvällen utan istället njuta av lite poolhäng och en god biff på kvällen.
Dagen därpå gick vi upp 07.00 för en heldag vid fallen på den argentinska sidan. Vi promerade i djungeln, blev blöta av vattenfallens stänk och genomdränkta när vi åkte ut på en gummibåt för att studera dem på närmare håll. Vi såg otroligt många regnbågar, fjärilar och massa magnifika vattenfall.
På kvällen lämnade vi vårt charmiga argentinska radhus för att åka över till den brasilianska sidan. Vi checkade in på ett omysigt hotell i spökstaden Foz de Iguazu där nästan allt var stängt och gatorna var öde. Efter en god natts sömn begav vi oss återigen till vattenfallen. Här kunde man betrakta dem lite mer på avstånd även om man fick chansen att bli riktigt blöt vid det största fallet som kallas "devil's throat". Det är svårt att beskriva allt i ord så vi lägger istället upp massa bilder och hoppas att vi genom dessa lyckas förmedla hur storslaget allt var!
Då "marknadsekonomin" (bananrepubliken) Argentina bestämt att det skall vara dyrare för utlänningar och billigare för argentinare att flyga valde vi att ta nattbuss Mendoza – Buenos Aires på vår väg till Iguazu istället för att flyga hela vägen med ett byte. Den buss vi valde hade säten som man kunde luta 180 grader, dvs bygga om till säng.
Efter att vi satt oss tillrätta i de tjocka lädersäterna och spanat in underhållningssystemet som fanns inbyggt i skiljeväggen till sätet framför blev vi än mer exalterade när de delade ut bingobrickor!
Det visade sig dock svårare än vi tänkt att vinna. Våra nummer kom inte och dessuton rabblade bussvärden upp dem supersnabbt på spanska Vi missade säkert vart fjärde nummer och markerade garanterat fel mer än en gång.
Bingoförlusten kom vi dock rätt snabbt över när vi blev serverade en tvårätters måltid och vin (såklart!), efterrätten bestod av en glas champagne och en vacker solnedgång.
13 timmars bussresa har väl aldrig gått så lätt. Väl framme i Buenos Aires var det bara att hoppa i en taxi till flygplatsen för att hinna med flyget till Iguazu. Taxichauffören såg sin chans och tog oss på en svängom runt flygplatsen, vi blev lite irriterade och protesterade i svensk tysthet genom att inte dricksa ett korvöre. Vi hann i alla fall i god tid till flyget och det var en slående hetta och fuktighet som mötte oss framme i Iguazu där vi de närmsta dagarna ska traska runt i regnskogen och beskåda ett av världens sju naturunder!
Resans andra och sista hästäventyr ägde rum 10 mil utanför Mendoza på estancian El Puesto. Det var fantastiskt! Vi har såklart ridit massor och Mattias har blivit en riktigt bra ryttare. Han bemästrar numer alla tre gångarter utan att studsa det minsta eller hålla i sig i sadeln. Vi har galopperat både kontrollerat och vid vissa tillfällen över och igenom buskar men även det gick fint. Höjdpunkten var nog när vi galopperade sida vid sida över en grön äng.
Vi hade förmånen att vara själva med vår värd Danielle på estancian så vi har haft möjlighet att styra helt över våra dagar och vårt tempo i hästsadeln. Lyx! Naturen var betydligt grönare här än i Patagonien. Bergskedjan Anderna låg precis runt knuten och gjorde naturupplevelsen än mer mäktig. Hästar, hundar, kossor, åsnor, mulor, får och getter strövar fritt och känslan vi har när vi ser tillbaka på våra dagar på estancian är att vi fått vara med och gästspela i en saga. Livet här ute är så otroligt långt bort från den stress och puls övriga världen tycks leva i. Facebook, mail och världsnyheter har sällan känts så långt bort.
På estancian lever en gauchofamilj som servat oss med allt som tänkas kan under vår vistelse. Maten är ett kapitel för sig med trerätters både till lunch och middag, det är inte många minuter vi varit hungriga kan vi väl säga. I princip allt har varit supergott och vår vinkonsumtion har hållit en argentinsk nivå. Härliga semester!
Två veckor av vår resa har passerat och det är inte svårt att vara tacksam över allt vi fått uppleva. Vi har sagt det förut men säger det igen, vi har det så himla bra!
Nu väntar nya äventyr, härnäst i Iguazu, för guldgrävaren och mexicofestaren!
Efter våra hästäventyr i Patagonien hoppade vi på flyget mot vindistriktet Mendoza. Som sig bör avverkade vi en hel del av den lokala drycken. Vi startade vår första kväll med middag bestående av kött och vin och gick därefter vidare med vinprovning av vår favoritdruva Malbec.
Alla viner under kvällen var goda utom nummer fyra som var så rökig att Mattias tyckte det hade en bismak av lägereld.
En trevlig kväll som ändå avslutades relativt tidigt i argentinska mått mätt då vi nästa morgon skulle hämtas redan 08.30 för en utflykt till ett par vingårdar. Bussen kom 08.30 prick, vi var oss lika och kom såklart ett par minuter sent. Utflykten bestod av en mindre vingård, en större vingård, ett lunchstopp där det bjöds på fantastisk trerätterslunch med tillhörande viner och en olivoljefabrik. Första vinglaset intogs kl 09.30 och hade som sig bör en lätt smak av tandkräm. Men när vi kommit igång var det inga problem och vi provsmakade av allt som bjöds, vi shoppade en del och resväskan kan ha passerat tillåten maxvikt till vår hemresa.
Lunchen intogs i sällskap av ett argentinskt par där mannen pratade en något knagglig engelska. Vi lyckades få fram att mannen jobbade inom kärnkraftindustrin och Mattias blev såklart nyfiken på vad han trodde om framtida möjligheter för fusionsteknik, ett rätt självklart samtalsämne med en som endast kan ett fåtal engelska ord. Efter att försökt fråga fyra gånger och fått svar i stil med att kärnkraft är säkert trots Tjernobyl och Fukoshima gav Mattias upp diskussionen och började istället prata om hur dyrt det är med kött i Sverige.
Efter lite poolhäng på hotelltaket avslutade vi dagen med en cola light och pizza, hur sjukt det än låter kan man tydligen bli less på oxfilé och rödvin...
Nu är vi tillbaka i civilisationen från vårt äventyr i Patagoniens ödemark! Inget internet, ingen cola zero och inte heller någon mottagning på mobilen gjorde oss helt isolerade under fyra dygn. Detta är också en förklaring till det klena bloggandet på sistone. Men nu är vi åter bland folk och vägguttag som är kompatibla med datorn.
Vi hade planerat en fyra dagar lång tur till häst och tält men då vädergudarna inte riktigt var på camparnas sida blev det något ändrade planer. I och med att vi satte våra fötter i Bariloche sjönk temperaturen från 34 grader och strålande sol till 15 grader, snålblåst och regn, kanske inte riktigt vad vi hoppats på. Tre nätter i tält kortades därför ner till endast en och därefter ersattes tältduken av väggar och tak på en estancia (Argentinas motsvarighet till Amerikas rancher) de följande två nätterna. Det kändes ju såklart lite trist att det inte skulle bli som vi hoppats och planerat men med isvindar som gjorde oss båda kalla ända in i märgen kändes det ändå som att vår arrangör Ariane försökte göra det bästa av situationen.
Äventyret började med en nästan fyra timmar lång bilfärd rätt ut i ingenstans. De sista tre timmarna mötte vi inte många bilar. Det är svårt att förklara och sätta ord på hur liten man känner sig i detta enorma landskap, det är berg och stäppmark så långt ögat kan nå. Passerar man över ett berg fortsätter den karga naturen på precis samma vis även där. En del kossor, får och hästar strövar fritt men i övrigt är det ett öde landskap. Djurskelett ser man här och var som en liten påminnelse om det tuffa klimat som råder med torka och rovdjur.
De första djuren vi stötte på var dock Arianes tre hundar som skulle göra oss sällskap de närmsta fyra dygnen. Kristina blev så klart överförtjust och tog varje chans att gosa med dem.
När vi efter många timmar på dammiga vägar kom fram till den unge tystlåtne gauchon Saol som skulle förse oss med hästar blev Kristina än gladare. Hästarna som kopojkarna har här nere är halvvilda och springer fritt men så fort de får en rem över halsen blir de extremt tama och man kan lämna dem utan uppsyn utan att de tar ett steg.
Första dagen red vi genom det majestätiska landskapet plågade av kyla och blåst. Mitt uppe i bland bergen dök det med jämna mellanrum upp gröna betesmarker som man inte hade kunnat gissa att de fanns där och vid en av dessa slog vi läger för natten.
Vi slog upp tält, byggde liggunderlag av sadelfiltar och fårskinn, Saol tände en lägereld. Ganska snart så drev elden med lite hjälp av öl och vin den mesta av kylan ur våra kroppar. Vi grillade chorizo och kött som vi åt med sallad och bröd. Efter en lång dag smakade det helt fantastiskt.
Efter middagen gick vi ut och tittade på stjärnorna. Vi har aldrig sett så många stjärnor i våra liv. Man kunde inte bara se de vanliga starka stjärnorna utan även vintergatans myller kunde urskiljas i den kalla klara natten. Glada och trötta kröp vi ner i våra sovsäckar för att njuta av en skön natts sömn.
Tyvärr blev priset för den stjärnklara natten högt. Vinden tilltog och temperaturen kröp ner till 5 grader uppskattningsvis. Fårskinn och filtar visade sig inte vara helt bekvämt för våra bortskämda kroppar så sömnen blev ganska kass. Att Kristina var tvungen att gå ut i mörket för att slå en liten drill mitt i natten men abrupt fick avbryta kisseriet på grund av ett par okända lysande röda ögon från skogen gjorde inte sömnen bättre direkt. (Tydligen var det dock inget mer skrämmande än en liten hare enligt gauchon...) Vi har censurerat korten från dagen efter då påsar över (inte bara under!) ögonen inte är så snyggt.
När tältnatten äntligen var till ända stod en dag full av ridning på schemat! Vi stannade för lunch i en dal där det var något sånär vindstilla och trots att vi bara några timmar tidigare ätit frukost smakade det otroligt gott med mat igen.
Efter lunchen red vi mot gauchon Saols kossor som behövde flyttas till nytt bete och räknas in. Då det är vanligt med stölder av djur eller att kossorna "kommer ifrån varandra" vill man hålla koll på dom och räknar därför antalet så gott som varje dag. Vår första uppgift blev att fösa ihop kossorna och sen förflytta hela skocken en bit. Något som i teorin inte verkade särskilt svårt men i praktiken var lite värre. Mattias som hittills i sitt liv endast tagit ett fåtal travsteg till häst skulle nu galoppera i full fart och samtidigt hålla koll på otaliga kreatur. Det gick sådär. Men galopperade gjorde han, visserligen något studsande och krampaktigt hållandes i sadeln, men galopp var det! Kossorna blev tillslut flyttade och efter många om och men också räknade. Det där med att fösa kor var riktigt roligt om än otroligt svårt. Man kan väl säga att gauchon inte var särskilt imponerad av oss.
Efter över ett dygn ute i vildmarken var det väldigt skönt att på kvällen komma till estancian, ta en dusch, äta middag utan fyra lager kläder på kroppen och framförallt sova i en säng. En natt i tält räckte gott och väl för vår del. Estancian ägdes av en kvinna vid namn Cristina, otroligt söt och omtänksam och gjorde allt för att vi skulle känna oss välkomna och ha det bra. Hon pratade dock inte ett enda ord engelska vilket gjorde det lite svårt att kommunicera då ingen av oss två kan spanska. På estancian arbetade även en herre på 80+ som en kväll stolt visade upp sitt finaste festbälte och inte var särskilt svårövertalad att ställa upp på kort bredvid den låga blonda turisten.
De följande två dagarna gjorde vi dagsutflykter till häst och återvände därefter till estancian. Rumpor, insidor lår och vader gjorde sig alla påminda och våra kroppar var allmänt trötta av all frisk luft och fysisk aktivitet. Mattias fick under sista dagen riktigt bra koll på galoppen och vågade släppa taget om sadeln och bara "flyta med".
Arianes hundar var som sagt med hela tiden och under en av våra ridturer lyckades den ena vovven fånga ett bältdjur, något som dagens gaucho Alfredo tyckte var himla bra! Han lade beslag på bältdjuret, skar av halsen, tog ut inälvorna och satte fast kadavret i sadeln för att sen äta upp härligheten dagen därpå. Det var enligt honom väldigt gott kött, som en liten gris fast än bättre. Vi sa nej tack.
Trots att vädret var i kyligaste laget blev vårt hästäventyr väldigt bra! Vi fick rida precis så mycket vi orkade med i ett landskap som gjorde att det kändes som att vi var med i en film, mysa vid en lägereld och bo på en estancia som var allt annat än turistig. Det enda som var tråkigt var att sista dagen behöva säga hejdå till de söta hundarna, dom är saknade!
Med detta tackar Dr Livingstone och Big Smile för att ni tagit er tid att läsa det längsta bloginlägget någonsin, härnäst står Mendoza med vindrickande och ännu mer hästar på schemat! Yiiihaaa!
Även om det var smärtsamt att lämna BA gick resan ner till Bariloche bra. Två timmar och 20 minuters flyg tog oss till den med sydliga plats som någon av oss varit på. Hade vi inte vetat bättre hade vi dock kunnat tro att vi hamnat någonstans i Schweiz. Huvudgatan kantas av timmerhus, det myllrar av chokladbutiker och ostfondue är nästan vanligare än kött.
Första eftermiddagen i staden tog vi en skraltig buss till det berömda hotellet Llao llao, en monstruöst timmerbygge som huserar de allra mest välbärgade besökarna i regionen. Vi låtsades som ingenting och marscherade glatt förbi säkerhetsvakten som frågade något på spanska och kunde avnjuta goda drycker på tersassen lätt underklädda i hoodie, fleecetröja och matchande gympaskor.
Till dag två styrde vi upp en kajakfärd på en av områdets vackra sjöar. Vi såg fram mot det jättemycket då vi läst en hel del på nätet om alla fantastiska upplevelser som folk haft.
09.20 nästa dag sitter vi och avnjuter frukosten när receptionisten får ett telefonsamtal från kajakfirman som meddelar att vår utflykt med avfärd kl 10 blivit inställd på grund av dåligt väder. Lite lätt frustrerade över att inte ha något planerat att göra under dagen (vi åkte iväg en dag tidigare från BA än ursprungsplanen enbart för att hinna med en utflykt i Bariloche) bad vi receptionisten ringa till en av forsränningsarrangörerna och höra om det fanns någon möjlighet att följa med på denna mindre väderkänsliga utflykt. Det visade sig att forsrännarna redan lämnat staden men inte hade hunnit så långt och kunde tänka sig att vända om och plocka upp oss. Detta gav oss 10 minuter att packa våra väskor, vår utflyktsryggsäckar samt att checka ut. Men andan i halsen och extrempuls kom vi på minibussen som skulle ta oss till manzofloden.
Trots regn och en på gränsen till fascistiskt hård flottguide fick vi en fantastisk dag fylld av spänning och vackra naturupplevelser. Forsränningen var precis lagomt läskig, fem av åtta paddlare trillade i plurret under skrik och skratt. Vi höll fanan högt som de kontrollerade svenskar vi är och satt kvar i båten under hela färden, bortsett från de lugnare partierna då vi frivilligt hoppade i och gled med strömmen. En väldigt bra dag helt enkelt!
När vi klev på flotten var vi i Argentina, när vi klev av var vi i Chile! Ett land ingen av oss tidigare besökt men nu kan stoltsera med att vi satt våra fötter i. Bildbevis togs och sen bar det av till Argentina igen.
Vad gäller maten i Bariloche undvek vi ostfonduen och höll oss till gött kött. Priserna ligger på lagom nivå med förrätt, oxfilé och en flaska gott rött för totalt 250 pix. Överlag håller maten en hög nivå och det är sällan det inte är fantastiska saker på våra gafflar. En ny favorit är Provoleta, stekt ost indränkt i olja och oregano. Mmm, mmm, mmm!
Resan är med andra ord fortsatt väldigt bra! Vi njuter i fulla drag av att vara ute och flänga igen!
De andra dagen spenderade vi med att äta kött och träffa Daniel, en av Mattias pokervänner som han lärde känna i Buenos Aires för lite mer än fyra år sedan. Efter 600g kött under dagen så körde vi lite barhäng på kvällen men vi hade inte tid med några längre utflykter i den argentinska natten så vi var hemma tidigt (04:00).
Den sista heldagen spenderade vi först vid poolen, sedan så besökte vi recoletas kyrkogård där bland annat Evita Peron ligger begravd.
På kvällen träffade vi Jose, numera känd som Nacho, en gammal magicvän till Mattias. Han tog oss med på en riktig bra restaurang, Osaka i puerto madera. Osaka kör peruansk/japansk mat med nästan bara mat från havet. Kristina var inte helt peppad inför besöket men bet ihop och höll ganska god min på vägen dit. Väl där tog hon dock modet till sig och provade av alla anrättningarna som Nacho beställde in. Pilgrimsmusslorna med parmesan var en av höjdpunkterna men även de rätter som innehöll den förhatliga laxen åts upp med glädje.
Det var en sådan där fantastisk upplevelse när lågt ställda förväntningar möttes av bara positiva överraskningar. Trots otaliga fantastiska köttbitar var det fiskmåltiden som drog det längsta strået i Buenos Aires!
Tre nätter var all tid vi fick i Buenos Aires denna gången. När vi satt i taxin på väg ut mot flygplatsen önskade vi båda att vi minst hade haft en vecka där. Det finns så många olika områden att besöka, saker att göra och framför allt otroligt många goda restauranger att äta sig igenom. We'll be back!
Argentina motsvarar hittills våra förväntningar! Mattias har redan ätit så mycket kött att han börjar få horn.
Vi har hunnit gå runt en hel del i staden och sett bland annat Catedral Metropolitana, obelisken på nionde juli-avenyn, en rosenträdgård och fått äta god glass!
"The Argentinian experience" var trevlig upplevelse. Vi fick sitta vid ett stort bord tillsammans med främlingar och lära oss massa om Argentinas matkultur. Vi fick även göra våra egna "empanadas" vilket ungefär kan liknas vid piroger. Den första vi gjorde skulle se så traditionell ut som möjligt medan vi fick helt fria tyglar på den andra. Mattias slog på stort och gjorde en tärning och Kristina fick till en dinosaurie. Väldigt fina och otroligt goda!
Huvudrätten bestod såklart av en redig bit blodig biff. (Vi har redan avlagt löfte om att äta vegetarisk kost under en tid när vi kommit hem...) Till det drack vi goda röda viner ur glas som ständigt fylldes på. Efterrätten bestod av kakor med kokos- och chokladtillbehör och den traditionella argentiska matén. Maté smakar som grönt te gjort på beska torkade björklöv och gjorde väl ingen succé hos någon av oss. Innan vattnet fylldes på i den speciella matékoppen skulle man skaka den för att få bort det värsta dammet ur örtblandningen, det var något Mattias fann fantastiskt roligt!
Vi har det helt enkelt väldigt bra! Solen skiner, maten är god, vi får vara med varandra varje sekund och minut och vid 17.30 ringer en av hotellets städerskor på dörren och kommer med två chokladbitar. Tyvärr så faller chokladen inte Kristina i smaken men tur att Mattias äter allt!
Bloggen lever igen! Det betyder att det är dags för nya reseäventyr, denna gång är det Sydamerika som står på kartan! För Kristina en helt ny kontinent och för Mattias ett kärt återseende. Vi startar i Buenos Aires och kommer efter ett par dagars sightseeande bege oss ut på en liten rundresa i landet med bland annat hästridning, vinprovande och vattenfallsbeskådande på schemat. En och annan köttbit lär också hinna slinka ner. Resan avslutas i Brasilien och Rio de Janeiro, lite farligt men mest fantastiskt såklart. Där bjuds det på sol, bad och Kristinas första smak av superfrukten Acai.
Vi har längtat, planerat och peppat inför resan ett bra tag, det känns nästan overkligt att det äntligen är dags! Egentligen är det förresten inte Kristina och Mattias som åker utan Anna och Oscar, men det ska väl gå bra det med!
Vi sitter nu i hotellbaren och avnjuter våran "free welcome drink" i väntan på att vårt rum ska bli klart. Resan tog 21 timmar men gick förvånansvärt lätt, vi lyckades sova en hel del. Kristina fick dock bita sig i fingrarna för att inte busa med Mats och stoppa något i den stora gapande munnen.
Vi är lite sega idag men ska ändå försöka ge oss ut på stadsvandring. Ikväll har vi bokat in oss på "The argentinian experience", en kulinarisk introduktion till det Argentinska köket. Vi ska tydligen få vara med och tillaga vissa delar av måltiden, dricka gott rött vin och smaka på Maté. För att citera det lilla brittiska barnet i sätet framför oss när planet drog igång motorerna "Wow, this is so exciting!"
